Den 6 november friade EG-domstolen dataföretaget Gambelli i en tvist med den italienska staten. Tvisten avsåg om företaget hade rätt att bedriva vadslagningsspel i konkurrens med staten. Domstolen kom fram till att den gällande lagen utgjorde en inskränkning i etableringsfriheten. Det kunde dock vara motiverat med regleringar om de anses nödvändiga för att skydda spelare.
I det italienska s.k Gambellimålet stoppades brittiska vadhållningsbolag inom gruppen Stanleybet International från att göra reklam för sina tjänster i Italien. Frågan drogs till EU:s domstol, som dömde till fördel för vadslagningsbolagen.
”Domstolen konstaterar att den italienska lagen är en inskränkning i etableringsfriheten, i friheten att tillhandahålla och mottaga tjänster”, skriver EU:s domstol i ett pressmeddelande.
I domen står också att ” . . . i den mån som en medlemsstat uppmuntrar till att delta i lotterier, hasardspel eller vadhållning, i syfte att erhålla intäkter, kan denna stat inte åberopa hänsyn till behovet av att bevara ordningen i samhället för att motivera inskränkande åtgärder.”
Bakgrunden är i korthet att Piergiorgio Gambelli och 137 andra italienska bookmakers tagit upp vad i Italien, där det är förbjudet, och slussat dessa vidare via internet till en bookmaker i England, där det är tillåtet.
I Italien har staten monopol på den här typen av verksamhet och de väckte åtal mot Gambelli och de övriga för att ha bedrivit illegal vadhållning. Gambelli menade i sin tur att de italienska bestämmelserna strider mot de gemenskapsrättsliga principerna om etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster. Fallet landade i EG-domstolen, som avgjorde till Gambellis förmån.
Eller som domstolen skriver:
”En nationell reglering som föreskriver straffsanktionerade förbud mot att utöva verksamhet avseende upptagande, mottagande, registrering och förmedling av vad, i synnerhet vid sportevenemang, i frånvaro av koncession eller tillstånd som beviljas av den berörda medlemsstaten, utgör en inskränkning i etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster som fastställs i artiklarna 43 EG och 49 EG.”
Tvingande hänsyn
Det är egentligen inget nytt. Staten får endast göra inskränkningar i etableringsfriheten om de är nödvändiga för skyddet av konsumenter och ordningen i samhället. Dessutom måste det huvudsakliga syftet med sådana inskränkningar stå i överensstämmelse med tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom behovet av att begränsa spelmöjligheterna.
Och här är domstolen tydligare.
Syftet att se till att spelinkomsterna stärker statskassan är inte tillräckligt. Man påpekar vidare att stater som uppmuntrar folk att delta i spel i syfte att erhålla intäkter inte kan åberopa hänsyn till behovet av att bevara ordningen i samhället. Det vill säga att spelmonopolen inte får marknadsföra sig om de vill få behålla monopolet.
Vid EG-domstolen i Luxemburg är man emellertid tydligare.
– Det innebär att man måste komma med en mycket god motivation om man vill behålla ett monopol. Man kan inte säga att vi vill behålla monopolet och samtidigt marknadsföra sig, säger Gitte Stadler vid EG-domstolen.
Nu hänvisar EG-domstolen tillbaka målet till den italienska rätten som egentligen bara har att rätta sig. Och skulle frågan komma upp i Sverige så är domen vägledande även här.
Den italienska, den belgiska, den grekiska, den spanska, den franska, den luxemburgska, den portugisiska, den finska och den svenska regeringen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, får inte ersättning för sina rättegångskostnader.